Älskar min son sin pappa??

Ja det är klart att han gör!! Men han är inne i en period där det bara är mamma som gäller. Han vill inte ringa till honom på jobbet, som han gjort tidigare så fort han vaknat. Han tjurar om jag säger att vi ska hämta pappa på jobbet osv. Han har till o med sagt till honom att han inte vill att pappa flyttar med mamma, W och lillebror när vi flyttar till huset. Vad är det som har hänt? är det en period i livet? Visserligen är han ju med mig konstant nu när han är ledig från dagis. Men det är så ledsamt att höra, o jag kan nog inte ens föreställa mig hur R känner det när sonen säger något sånt!

Idag var vi på Andys lekland med vänner. Det var riktigt mysigt att umgås på det viset, även om huvudet höll på att sprängas av ljudnivån, o att kroppen kokade, då det verkade som att deras ventilation inte fungerade som den skulle.  Efteråt följde kompisarna S o A med hem tillsammans med pappan. Vattenmelon till mellis, o sen var det full fart med alla 4 pojkarna. Shit vad jag kommer sakna det här! Att umgås på detta viset, med våra vänner!
Jag känner att jag nästan håller på att bli deprimerad.. jag kommer sakna alla så sjukt mkt.. Tankarna snurrar.. detär allt från att vara lycklig över vårt hus till oron att känna mig ensam.. Att det inte kommer bli vänskaper vi räknat med.. Att vi inte trivs.. Att vi får svårt att komma in i ”byn”.. ont i magen får jag.. både av förväntan o av skräck! Är det här vanligt?? Det är det säkert.. men jagä r trots det ändå glad över att jag känner såhär.. man ska inte ta allt hur lätt som helst..    bla bla bla…

På torsdag kommerm in pappa, han ska passa barnen i helgen.. men egentligen behöver vi inte honom längre.. Jag skulle åkt på kryssning på fredag.. men sällskapet har itne hört av sig för bekräftelse.. så jag antar att det itne blir av.. Maken skulle åkt på 40års kryssning på lördagen.. men den är oxå inställd.. Jaja.. vi får se hur helgen blir.. tror minsann att jag går ut oavsett..

// L

En orolig själ?!

Ett yttre som gör sken av styrka, ett självförtroende med sprudlande energi.. tron att allt löser sig! Dessa beskrivningar e några av många jag fått genom livet.. Mitt ego tar åt sig.. o man solar sig i smicker. men vad som händer i min kropp, i mitt hjärta o själ.. ja kära NI.. det är tyvärr inget ni vet..
Jag är en person med orolig själ, som har svårt att ta till mig positiv feedback!  Har en ständig kamp med mig själv om att JAG duger, det jag GÖR duger o framförallt, det jag tycker betyder något. Jag pratar gärna om mitt, som om allt vore så självklart, men ni ska veta att jag kämpar för att inte bara läga ner allt.. oftast handlar det såklart om jobb, mitt egna företag.. När jag pratr från hjärtat om mitt.. så får jag för mig att andra ser ner på mina verk med avsky…  Jag blir stolt när mina jobb blir bra.. men det räcker med EN ENDA dålig kommentar.. då funderar jag starkt på att lägga ner.. Jag försvarar allt till den grad att man skulle kunna tro att jag håller på att rädda livet på mina barn.
  Frågan är då.. varför??  Varför kan jag inte glädjas åt saker som går bra.. varfär kan jag inte tro på att JAG är bra.. som den jag är?
ja den frågan har jag nog alltid ställt mig.. i hela mitt liv. Det finns personer där ute som borde stå mig närmre än vad dom gör, dom har sagt till mig att jag alltid har haft svårt att släppa pappas byxben! Att jag aldrig klarat mig på egen hand.. Att jag alltid haft ett stort bekräftelsebehov.. och behovet att vara nummer ETT oavsett vad.. anses oxå vara ett stort problem.  Jag saknar dessa personer ibland.. varför? ja jag vet inte.. känner dom knappt.. men min barndom har dom grundat, o kommer alltid stå mig varmt om hjärtat oavsett framtiden.  Men för att återkoppla till nuet, så vet jag inte var all denna osäkerhet kommer ifrån..

Jag finns alltid där för mina vänner, o dom i min närhet..  Älskar när det finns nån som frågar om min hjälp.. Tanken på att dom frågar mig!!  jag kan vända ut o min på mig själv, trotsa allt.. bara jag kan finnas där o hjälpa till.. på mitt sätt.. om det så bara är en bagatell.
Ibland önskar jag bara, att dom kunde finnas för mig.. när jag behöver det.. se mina behov ibland..  Det är ofta jag som hör av mig till vänner.. håller kontakten, så att den inte ska rinna ut i sanden..  Men nu orkar jag inte längre, försöker intala mig att dsom kommer höra av sig.. men många försvinner långt bort.. o jag blir ledsen, analyserar.. anklagar mig själv.. blir orolig över något jag sagt, gjort, eller kanske inte gjort.. som jag kanske borde eller förväntas av mig…
Vi har ju nu kommit till ett stort steg i våra liv, o det är nu prövningen kommer.. vilka vänner finns kvar?? Denna ständiga fråga när jag flyttar…

Jobbet

jag har ju sedan jag flyttat upp till Stockholm, kommit i kontakt med sjukvården på ett eller annatvis. Nu jobbar jag extra på ett seniorboende, detta fördelas på 2 avdelningar.. en låst avdelning med riktigt dementa. o en där dom bara är gamla..
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar verkligen att gå till jobbet. Det är så fantastiskt givande, och när jag kommer hem är jag trött, men otroligt nöjd över att få göra någon annans dag värdig!
Det jag bara önskar är att ALLA kände så. Har många gånger kommit hem o varit fruktansvärt irriterad. På personalen då.. Många som jobbar där, har varken utbildning, språket eller framförallt INTRESSET av detta sätt att jobba. Jag blir så arg, när det suckas över att ”Maggan” gnäller över att maten inte duger..eller att hon larmar för att hon är orlig, att hennes familj inte hör av sig.. Eller att ”Lars” inte sätter sig i rullstolen istället för att gå med rullatorn, rullstolen går ju fortare..Sen att ”Lars” vill gå in i det sista, för han vet att det kommer en tid då han inte klarar sig själv.. Eller när man går in till ”Agda” o säger, ”skulle du kunna lägga dig redan 17.30 ikväll.. vi e lite ont om personal.. så vi hinner inte lägga dig 19″…  19 är ju inte precis en sen tid att lägga sig heller.. men att inte få bestämma när man ska lägga sig.. vad kränkande!  ja det finns många irritationsorsaker på mitt jobb. Eller när personal inte är insatta i vad det innebär att vara dement..man behöver inte vara utbildad.. för det är inte jag heller.. men man kan läsa på lite om hur man behandlar o framförallt förstår sig på en person som är dement. Att sucka över att ”Gösta” bara fäktar emot o ifrågasätter allt man gör.. kan det bero på att han redan glömt vad du gör på rummet.. Jag blir ledsen över att se deras rädda blick, att behöva fråga vem du är varje gång du stiger in i deras ”hem”..
Men igår gjorde jag en liten dam otroligt glad.. hon var glad o harmonisk, o kom till o med ut o åt i matsalen, som hon aldrig annars gör.. Hon är helt fantastisk.. o om jag kunnat hade jag tagit med henne hem..
Jag trodde aldrig att äldrevården skulle vara något som ger mig så mkt i själen o hjärtat!! Dessa människor har gått före och visat vägen för oss.. låt oss visa lite respekt!! För är det något jag känner, så är det respekt för deras lärdom o minnen..

Ha en fantastisk dag.. Och som Maria säger( en tjejs blogg som jag läser)  GÖR NÅGON GLAD IDAG!!  Ett leende ger så mkt.. så le åt någon idag!

Kraaaam

En klump i magen…och grymt mkt dravvel….

 

jag måste nog vara en av de nervigaste, när det gäller pengar. Tror jag berättat det tidigare. Vi har ju nyss köpt hus, och vi har itne haft några problem att betala avgifter, kontantinsats, besiktningsman.. flyttbilen(inte en billig historia) ja ALLT som tillkommer med ett husköp. Vi hade ju pengarna. MEN det är här mitt nervande kommer in.. nu har vi ju inte dessa pengar kvar!! smart att jag kommit på det va… nä men jag menar att jagä r så van vid att dessa pengar finns på kontot o att vi sparat för att vi vill ha hus.. nu får man på något sätt börja om.. inte för att kontot är tömt! men ja.. jag tror ni förstår ändå! Min klump i magen kommer gå över.. men det är det att man alltid(ett bra tag iallafall) haft pengar på kontot.. jaja.. jag vet att jag är superlöjlig!
Nätterna är ganska jobbiga nu.. dels för att min hjärna gå på högvarv.. möblering av huset.. hur kommer det bli i en by, när man bott i storstaden i många år. Fixar vi detta?  Självklart gör vi det.. men jag o Rickard är ju inte heller vana vid att ha ett ”lägre tempo”
Wiggo berättar för alla att han fått en gräsmatta.. inte att vi köpt hus att han får ett nytt rum.. utan en gräsmatta.. Då gör vi rätt va? om stadsbarnet har en gräsmatta på önskelistan!!

Jobbigt med min buisness bara.. Många många kunder i Stockholm.. både med MaryKay o naglar.. MK kan man ju fixa på avstånd.. men naglar är desto svårare.. men jag slussar över dom lite försiktigt till min fantastiska o nära nära vän Therese.. Hon är helt otrolig på att göra naglar.. så dom kommeri nte bli besvikna! O det känns bra att lämna över till någon man tycker mkt om… Sen är det ju det här med att bygga upp en kundkrets i Småland.. fungerar det?? Är det lika stort med hudvård o naglar där?? Säkert.. nu är jag nog bara trångsynt.. men tankarna måste ju gfinnas där.. man får ju inte bli naiv!

Natten har gått hyffsat med vår lillkille.. Vaknade bara 2 ggr.. men innan jag gick o lade mig vid halv tolv.. så gav jag honom ett sk dreamfeed.. alltså.. gjorde en flaska välling som han typ åt i sömnen.. då höll han sig sovandes till iallafall tre.. efter det vaknade han fem.. o somnade om efter en flaska välling.. o vaknade sju igne.. DET mina vänner.. är en toppen natt.o jag känner mig utvilad!!

Sätter in en bild på naglar(IGEN).. från gårdagen…
Kram på er alla o ha en fantastisk dag!!

och min yngsta kund.. =)  Sonen Wiggo gillade blåa naglar…

Stolta killen ska visa naglarna för kompisarna idag på Förskolan!

Jag är en häxa……..

..som inte fixar att ta hand om mitt eget barn… nätterna är som ett  enda maraton av tortyr.. Vilde har verkligen kommit in i ett stim där han absolut inte ska sova långa stunder. detta innebär att han vaknar nån gång mellan var 45eminut, upp till 1.5 timme. NU håller det verklgien på att ta knäcken på mig. Jag förstår inte va det är.. vi har verkligen försökt det mesta.  det enda som får honom att somna om är mat.. han äter mer än hälften av sitt dagliga matintag, på natten.. snart rullar han väl fram…
Min man sa till mig härom dagen, att han absolut kan avlasta mig.. o det gör han.. så tro inget annat.. men han ska ju upp o jobba oxå, så jag måste ju trots allt ta de längsta/flesta vakenperioderna på nätterna…
Jag går runt som en levande zombie.. dagarna blir ju ine bättre av att han bara vill sova i vagnen,,, rullandes.. så inte kan jag vila när han gör det på dagen..  Jag hade lovat mig själv att jag skulle sluta gnälla, och försöka bita ihop,, men nu är det värre än det var tidigare.. jag är helt knäckt, och frågan som jag absolut inte ville ställa mig.. börjar poppa upp i huvudet! VARFÖR skaffade vi ett barn till??!!!! Vi hade det ju så bra med ett… ett barn som alltid har sovit bra..
Jag trodde aldrig att det skulle kunna påverka mig så här djupt.. sömnbrist har man ju haft förr.. men detta slår allt!! Att sova 45min-till max 1.5 timme i taget.. o ha en vaken period mellan 03-05 varje natt.. det skulle jag aldrg kunna föreställa mig vara möjligt.. men så ser mitt liv ut just nu..
NU tror jag bestämt att jag ska vika lite tvätt, så att inte ögonen trillar samman..

En frustrerad 2barns mamma…… 

Fix och don..

En sak jag undrar över emellanåt är just det här med att ”sköta” sitt hem..  Just idag kommer mammagruppen förbi för lunch. ska bli jättetrevligt. Men det är här mitt ”problem” dyker upp. det ska fixas o donas.. plockas, dammas dammsugas osv… helst inga leksaker framme. osv.. poängtera att detta är mitt sätt att se på det.. behöver inte nödvändigtvis vara någon annans bekymmer. Sen när jag stannar upp o tänker på det, så blir jag knäpp på mig själv.. alla i gruppen har ju 2 eller fler barn o är lika medvetna om att barn strör sina grejor omkring sig.. Varför måste jag alltid känna att det ska vara ”perfekt”!!  Har ångest i kroppen över vad nya personer ska tycka om mitt hem.. viist är det sjukt?!!  Så om inte fixandet o donandet skulle vara nog, så ska jag oftast göra något större… som att möblera om.. köpa nya grejor att piffa upp hemmet.. BARA för att nya personer ska komma o titta på mitt hem.. eller nja.. dom är ju inte här för att titta på mitt hem.. men det känns så..  Usch o jag som inte har en levande krukväxt.. inga döda heller för den delen.. tänk om nån tycker att det är konstigt.. jaja.. såhär håller det på i mitt huvud.  Jag tror jag får gå i terapi eller något..

Nähä.. har en sallad att göra.. klä på 2 killar.. gärna hinna dammsuga en sista gång och fixa mig själv… oj oj.. en timme innan det är dax att gå till dagis.. inte tid att sitta här längre..

CIAO!!!!!!!

Nerverna på utsidan..

Kollar SMfinalen… AIK ligger under med ett mål, o jag får nervösa sammanbrott… vi måste göra MINST ett mål till… Maken är ju på plats.. o jag kan tänka mig att han har nerverna på utsidan nu.. Tror att det kan gå riktigt illa ikväll i Götet.. kommer nog bli en del omhändertagande tyvärr.. men man får hoppas att det går lindrigt till..
Nu börjar andra halvlek igen…

Pengar ger mig ångest

Det här med pengar är ett stort orosmoment i mitt liv. Vi har det absolut inte dåligt ställt, och har inte haft det heller. Men detä r alltid något som gnager när det ska betals något, det kan vara allt från att handla mat till att köpa något nytt till killarna. Jag kan räkna på allt, fundera på om det går att fynda osv.
Många tycker att jag är konstig när vi kommer in på pengar, men då måste man också veta lite om min bakgrund som barn, att försöka sätta sig in hur jag hade det då.
Mina föräldrar är skilda som typ ”alla” andras.. Har alltid bott hos min pappa, då min mamma inte riktigt var kapabel att ta hand om mig, men det är en annan historia. jag bodde med min pappa och hans tjej P.  P hade en dotter från ett tidigare förhållande och pappa hade mig. Allt var bra, och dom skaffade 2 söta blonda lintottar med ett par års mellanrum. dock fungerade inte deras förhållande efter en massa år. Och jag som 13åring och pappa flyttade ifrån vårt hus. In i en liten lägenhet som jag avskydde från dag 1. Inte nog för att få bo i lägenhet, men jag var splittrad från min familj.. Dom, mina systrade hade det så bra, och jag var ensam med min pappa.
P träffade en ny man ganska snabbt, och denna man hade mycket gott om pengar, som han gärna ”köpte” mina systrar med. Detta var förståss jättejobbigt för min pappa, som gjorde allt för att kunna hänga med i denna köpresa. Det gick inte så bra, då han var tvungen att betala underhåll och hade hand om mig, på en lön. Så det resulterade till en mani, pappa köpte saker till mina syskon hela tiden, för att bräcka nya mannen. Jag kom ju lite i skymundan, med orden att jag kunde ju få något senare. Detta gällde även jularna, då jag redan hade ångest över att syskonen fortsatte att fira dom stora jularna med släkten, och jag satt med min pappa och hans gamla mormor. Om inte det var nog så fick jag nästan aldrig några julklappar på julafton, för pengarna hade lagts på mina systrar och jag fick vänta till rean efter jul, ni vet då när rean låg i mellandagarna. Jag vande mig ganska fort vid det.. men det var absolut inte kul, speciellt inte när man kom tillbaka till skolan och alla frågade vad man fått.. gissa om man hade bra fantasti.. man hittade ju på vad man fått… Kläder var också en grej som min pappa lite glömde av.. och fick jag något, så var det ofta något från någon billig rea, som resulterade i att jag ofta kolla igenom hans garderob och gick ofta i killkläder.
jag bestämde mig för att jag aldrig skulle ha lite pengar, att så fort jag tjänade pengar skulle jag köpa kläder.
Historien är mycket längre, men iallafall flyttade jag hemmifrån vid 16års ålder, gick på internatskola, och började jobba extra.. min första pengar var en befrielse. jag kunde köpa det jag ville ha.. och det gjorde jag. Kläder mm..  jag jobbade mkt, spelade inte så stor roll vad jag gjorde, bara det genereade pengar. tror att det var därför mina betyg inte var de bästa. För jag valde att jobba när det fanns tillfälle.

I ett tillfälle i mitt liv hamnade jag i en mycket stor skuldfälla, allt handlade om denna skuld i många år, och mitt under denna tunga period kom min man, dåvarande pojkvän in i bilden. han fick ta många smällar då det gällde min ekonomi. Och han ställde upp, vi löste det bra, och fick ett mkt drägligt liv efter några hund år.

Nu i några år har vi haft det riktigt bra, det mesta har gått till att betala gamla synder, och även lite CSN lån och andra saker, plus att vi köpt de möbler vi har velat ha. Men HÄR kommer vi in på min ångest, varje gång man kommer in på det här med pengar, lån. sparande osv.. då kryper det i hela kroppen. Att kolla mina konton är jobbigt, inte för att detä r tomt utanför att det inte finns MER pengar.. Jag har ju tjänat så bra,men har inte mer pengar sparade. Självklart har ju pengarna gått till att betala av skulde, lån och annat.. så vi har ju sänkt våra månadskonstnader med bra många tusen, och numera har vi ju 2 barn som ska försörjas.. 
Nu är det så att vi tittar på hus, och visst vi har till kontantinsatsen, om vi håller oss till vår budget, men vem sitter med ångest ändå!! jo  jag såklart! Det gör ont i magen över hur mkt huset kommer hamna på i kostnad osv.. att vi ska tömma kontot för att köpa det osv.. men egentlgien är det ju just det vi sparat till.. ett eventuellt husköp!!  Jag har insett att jag är skadad när det gäller pengar, och egentligen kanske skulle prata med någon om det. Önskar att jag kunde slappna av lite..

ja detta blev långt, och jag insåg inte riktigt att det skulle väcka dom känslorna det gjorde med att skriva detta inlägg.. Så nu får jag nog försöka tänka på annat…