Ja vad kan man säga…

Idag är jag helt urladdad.. det tar på krafterna att vara förbanad..  jag mår bättre idag.. men mkt tankar snurrar..
Mest går tankarna åt huruvuda jag borde vara så öppen med vad jag tycker el ej. Jag tackar för stödet av er alla.. alla sms, mail o telefonsamtal idag.. det värmer. men det fnns ett sms.. som fått mig att stanna upp..  Strävan att bli uppskattad för den man är, kan ofta gå till överdrift. Inte för att jag på något sätt måste kämpa för att få ut min åsikt.. men frågan är varför det är så viktigt..
Jag kommer alltid känna o tycka som jag vill.. men jag måste oxå inse att alla känner inte med mig.

Jag har dessutom oxå tänkt en del på hur det kan komma sig att mitt humör svänger som en pendel.. Och en liten del i det är nog min kost.. ja det låter nog konstigt.. men jag konstrar o exprimenterar för mkt med den. Ena dagen mår jag toppen.. för att maten fungerar.. o andra dagen är jag deppig.. o äter där efter.. o då får jag mina sockertoppar… men även sockerdalar.. Låter det vettigt?? Jag tror iallafall att min kost o mitt exerimenterande har en stor del i det. Så från o med nu ska jag försöka ta det lugnt med min kropp.. försöka hitta singnalerna som gör att jag inte får till maten.. och vad det är som lockar mig till att misshandla kroppen såhär.. Idag tog jag kontakt med en tjej, som bor på min gata, som har stor erfarenhet av  träning kost o matdeprissioner.. Fick en bok att läsa om kosten.. o varför kroppen reager som den gör på viss mat.. jag ska läsa den.. osen ska vi sätta oss ner o prata lite om det… Just nu känns det som att jag tagit ett stort beslut.. för detta med mina topar, på verkar ju itne bara min obefintliga viktnedgång.. men även mitt humör.. o därav familjens välbefinnande.. o framförallt MITT välbefinnande..

Men tro nu inte att jag slutar ha en åsikt.. hahaha.. förmodligen kommer jag ha lika mkt åsikter.. men kanske ta mig en funderare på om detä r viktigt att få ut den eller ej..
Så tack för det fina sms.. som fick mig att ta mig i kragen o TÄNKA…

Trevlig söndag mina vänner.. o tack än en gång för allas stöd!!

 

Välling kl 04.45 Jippieee!!

Visserligen somnade inte Vilde förrän 20-20.30.. men han sov hela natten, inte ens nappen har han velat ha. Det är ju rena sovmorgonen för mig.. Jag var uppe o gav honom välling, gick o la mig igen.. men där låg jag bara o vände o vred mig. så jag bestämde mig helt enkelt för att gå upp.. llite egentid på morgonen är inte illa..
Idag ska jag ha första spinningpasset.. börjar bli lite nervös.. mest för om jag kommer orka mitt egna pass.. haha.. Men jag får helt enkelt bita ihop.. det är bara en timme.. kämpa kämpa. Svägerskan ska följa med o träna, superkul. Alltid kul att ha med någon man känner.. =)
Nu har jag bestämt mig för att söka jobb, jag tror nog att Vilde är redo att få börjas på dagis. han är ju 15 månader nu, och det kommer nog ta ett litet tag innan jag får jobb oxå, så det kommer bli lagom. Det handlar nog mest om mig, att min lilla bebis ska börja dagis. att jag aldrig mer kommer gå hemma o vara föräldraledig. Det är nog mest den sentimentala biten som skrämmer mest.. men det blir säkert bra!

Tror jag tar en dusch nu.. kram o hoppas ni får en trevlig tisdag!!!

Fix och don..

En sak jag undrar över emellanåt är just det här med att ”sköta” sitt hem..  Just idag kommer mammagruppen förbi för lunch. ska bli jättetrevligt. Men det är här mitt ”problem” dyker upp. det ska fixas o donas.. plockas, dammas dammsugas osv… helst inga leksaker framme. osv.. poängtera att detta är mitt sätt att se på det.. behöver inte nödvändigtvis vara någon annans bekymmer. Sen när jag stannar upp o tänker på det, så blir jag knäpp på mig själv.. alla i gruppen har ju 2 eller fler barn o är lika medvetna om att barn strör sina grejor omkring sig.. Varför måste jag alltid känna att det ska vara ”perfekt”!!  Har ångest i kroppen över vad nya personer ska tycka om mitt hem.. viist är det sjukt?!!  Så om inte fixandet o donandet skulle vara nog, så ska jag oftast göra något större… som att möblera om.. köpa nya grejor att piffa upp hemmet.. BARA för att nya personer ska komma o titta på mitt hem.. eller nja.. dom är ju inte här för att titta på mitt hem.. men det känns så..  Usch o jag som inte har en levande krukväxt.. inga döda heller för den delen.. tänk om nån tycker att det är konstigt.. jaja.. såhär håller det på i mitt huvud.  Jag tror jag får gå i terapi eller något..

Nähä.. har en sallad att göra.. klä på 2 killar.. gärna hinna dammsuga en sista gång och fixa mig själv… oj oj.. en timme innan det är dax att gå till dagis.. inte tid att sitta här längre..

CIAO!!!!!!!

Bakom låsta dörrar…

För några dagar sen fick jag ett mail av en vän.. en vän som jag inte träffat på flera månader. Hon är sjukskriven sen många månader tillbaka.. och egentligen har jag inte riktigt fått kläm på varför hon blev sjuksriven. Jag har om jag ska vara riktigt ärlig, varit lite putt på henne, för att hon inte har velat eller tagit sig tid att träffa min älskade Vilde. Ni vet, när man får barn vill man visa upp det för hela världen. Men hon hari nte visat något intresse för att få träffa oss. Egentligen har jag varit upptaget med mitt, och inte orkat ta reda på varför. men som sagt.. jag fick ett mail.. som var till flera.. en länk till en blogg.. Hon berättade att vi inte skulle dömma henne när vi läste.. men att där skulle vi få veta hennes bakrund o mkt av hennes tankar. jag var snabb att logga in.. Jag visste att hon mådde dåligt.. men jag blev så chockad.. Hon mår verkligen inte bra, har en stark inre kamp att kämpa med.. jag fick så fruktansvärt dåligt samvete, för mina tankar om henne.. att jag varit så egoistisk och bara tänkt på mig själv. Det smärtar i mig när jag läser om hur jobbigt hon har det.. Jag har fortfarande inte kommenterat hennes blogg.. kommer göra det.. snart.. men vill inte vara ytterligaren en som skickar ”styrkekramar” ” detta fixar du” osv.. jag vill känna att det jag skriver eller säger på tele, ska gå rakt in i hennes hjärta.. inget ytligt.. självklart anklagar jag ju inte hennes vänner för att vara ytliga.. men jag vill inte bara ställa mig i ledet.. jag vet inte heller om jag är rätt person att finnas för henne nu när jag är så inne i mitt.. Finns det egentligen något just jag kan göra…..

Jag hoppas att din resa blir så lite smärtsam som möjligt.. det blir en tuff resa som bara måste genomföras.. Jag finns på avständ just nu.. men om du vill ha mig delaktig så vet du var jag finns.. Jag kan inte lova att jag säger det rätta eller det du vill höra.. men jag finns här..

Pengar ger mig ångest

Det här med pengar är ett stort orosmoment i mitt liv. Vi har det absolut inte dåligt ställt, och har inte haft det heller. Men detä r alltid något som gnager när det ska betals något, det kan vara allt från att handla mat till att köpa något nytt till killarna. Jag kan räkna på allt, fundera på om det går att fynda osv.
Många tycker att jag är konstig när vi kommer in på pengar, men då måste man också veta lite om min bakgrund som barn, att försöka sätta sig in hur jag hade det då.
Mina föräldrar är skilda som typ ”alla” andras.. Har alltid bott hos min pappa, då min mamma inte riktigt var kapabel att ta hand om mig, men det är en annan historia. jag bodde med min pappa och hans tjej P.  P hade en dotter från ett tidigare förhållande och pappa hade mig. Allt var bra, och dom skaffade 2 söta blonda lintottar med ett par års mellanrum. dock fungerade inte deras förhållande efter en massa år. Och jag som 13åring och pappa flyttade ifrån vårt hus. In i en liten lägenhet som jag avskydde från dag 1. Inte nog för att få bo i lägenhet, men jag var splittrad från min familj.. Dom, mina systrade hade det så bra, och jag var ensam med min pappa.
P träffade en ny man ganska snabbt, och denna man hade mycket gott om pengar, som han gärna ”köpte” mina systrar med. Detta var förståss jättejobbigt för min pappa, som gjorde allt för att kunna hänga med i denna köpresa. Det gick inte så bra, då han var tvungen att betala underhåll och hade hand om mig, på en lön. Så det resulterade till en mani, pappa köpte saker till mina syskon hela tiden, för att bräcka nya mannen. Jag kom ju lite i skymundan, med orden att jag kunde ju få något senare. Detta gällde även jularna, då jag redan hade ångest över att syskonen fortsatte att fira dom stora jularna med släkten, och jag satt med min pappa och hans gamla mormor. Om inte det var nog så fick jag nästan aldrig några julklappar på julafton, för pengarna hade lagts på mina systrar och jag fick vänta till rean efter jul, ni vet då när rean låg i mellandagarna. Jag vande mig ganska fort vid det.. men det var absolut inte kul, speciellt inte när man kom tillbaka till skolan och alla frågade vad man fått.. gissa om man hade bra fantasti.. man hittade ju på vad man fått… Kläder var också en grej som min pappa lite glömde av.. och fick jag något, så var det ofta något från någon billig rea, som resulterade i att jag ofta kolla igenom hans garderob och gick ofta i killkläder.
jag bestämde mig för att jag aldrig skulle ha lite pengar, att så fort jag tjänade pengar skulle jag köpa kläder.
Historien är mycket längre, men iallafall flyttade jag hemmifrån vid 16års ålder, gick på internatskola, och började jobba extra.. min första pengar var en befrielse. jag kunde köpa det jag ville ha.. och det gjorde jag. Kläder mm..  jag jobbade mkt, spelade inte så stor roll vad jag gjorde, bara det genereade pengar. tror att det var därför mina betyg inte var de bästa. För jag valde att jobba när det fanns tillfälle.

I ett tillfälle i mitt liv hamnade jag i en mycket stor skuldfälla, allt handlade om denna skuld i många år, och mitt under denna tunga period kom min man, dåvarande pojkvän in i bilden. han fick ta många smällar då det gällde min ekonomi. Och han ställde upp, vi löste det bra, och fick ett mkt drägligt liv efter några hund år.

Nu i några år har vi haft det riktigt bra, det mesta har gått till att betala gamla synder, och även lite CSN lån och andra saker, plus att vi köpt de möbler vi har velat ha. Men HÄR kommer vi in på min ångest, varje gång man kommer in på det här med pengar, lån. sparande osv.. då kryper det i hela kroppen. Att kolla mina konton är jobbigt, inte för att detä r tomt utanför att det inte finns MER pengar.. Jag har ju tjänat så bra,men har inte mer pengar sparade. Självklart har ju pengarna gått till att betala av skulde, lån och annat.. så vi har ju sänkt våra månadskonstnader med bra många tusen, och numera har vi ju 2 barn som ska försörjas.. 
Nu är det så att vi tittar på hus, och visst vi har till kontantinsatsen, om vi håller oss till vår budget, men vem sitter med ångest ändå!! jo  jag såklart! Det gör ont i magen över hur mkt huset kommer hamna på i kostnad osv.. att vi ska tömma kontot för att köpa det osv.. men egentlgien är det ju just det vi sparat till.. ett eventuellt husköp!!  Jag har insett att jag är skadad när det gäller pengar, och egentligen kanske skulle prata med någon om det. Önskar att jag kunde slappna av lite..

ja detta blev långt, och jag insåg inte riktigt att det skulle väcka dom känslorna det gjorde med att skriva detta inlägg.. Så nu får jag nog försöka tänka på annat…