Jag ser en ljusning..

Jag har alltid sagt till folk som känner sig ensamma, att man måstee bygga sig ett kontaktnät. spelar egentligen ingen roll vad man gör. Är det via dagis el ett intresse spelar ingen roll, men ut o träffa folk måste man göra. Speciellt när man inte känner nån. Så nu har ju jag varit tvungen att ta mig själv på orden..
Jag har börjat gå på en öppenförskola här i Anneberg.. inget stort o flärdigt, inte för att flärd är ett nyckelord i mitt liv. men en öppenförskola i Stockholm är ju betydligt större än en i lilla Anneberg. men gud vilka trevliga tjejer det finns där!
Idag började jag fiska lite kontakter inför framtida jobb. Och fick lite telenummer.. så idag mår jag ganska bra.
Dessutom börjar mary Kay rulla på igen.. kunderna ringer själva o beställer.. superkul! Så man kanske inte ska deppa ihop helt ännu..

Tänker mkt på min vän Håkan, som är i Afganistan just nu. Det händer så mkt där nere att jag blir orolig om man inte ser något livstecken på facebook el via mobilen. Han måste ”visa” sig varje dag.. annars får jag en klump i magen!! Så Håkan.. läser du detta… nu vet du om  reglerna.. VARJE dag alltså!!

Nähä.. lunchdag för the kidz..  BYE!

Pratat av mig idag..

Det kanske låter löjligt, men jag har ältat det som hände igår.. Så idag har jag pratat av  mig, och det verkar som att de flesta håller med om att det var ett sjukt beteende. Usch usch! men nu släpper jag det. .nästa vecka får R gå med Wiggo på hans tid.. jag tänker inte gå dit. Fick rådet att ringa chefen o berätta vad som hänt.. men får se om jaggör det.. om inget annat tänker säkert inte min man hålla tyst.

Idag var vi på öppna förskolan i Eksjö igen.. Såå fint där.. fina lokaler, fina människor.. Och hon som håller i det är hur underbar som helst.. men det är inte vår underbara Karin som vi var van vid på ”vårt” öppna i Sthlm.. Och jag saknar mina ”mammaträffar”.. men mina mammor.. men det duger.. =) Vi kommer nog åka dit ett par ggr i veckan, Vilde myser o är lycklig o glad.. o sover bättre.. Så det är bara att köra..

Pratade med en väninna i tele idag.. hon har en 3.5 månaders bebis hemma. Hon berättade hur jobbigt hon hade det, o att hennes man inte var förstående för fem öre. Shit det var som om hon pratade om mig o R från förr året.. Fungerar alla män lika?? El är det bara att våra män är såå lika på alla andra plan med.  Hoppas det löser sig.. jag ska iallafall få kela med hennes sötnos om ett par dagar…

Nähä.. kaffe med svägerskan.. får ju blogga här då vårt internet FORTFARANDE inte är reko!!  Dåligt Telia.. DÅLIGT!!

Älskar min son sin pappa??

Ja det är klart att han gör!! Men han är inne i en period där det bara är mamma som gäller. Han vill inte ringa till honom på jobbet, som han gjort tidigare så fort han vaknat. Han tjurar om jag säger att vi ska hämta pappa på jobbet osv. Han har till o med sagt till honom att han inte vill att pappa flyttar med mamma, W och lillebror när vi flyttar till huset. Vad är det som har hänt? är det en period i livet? Visserligen är han ju med mig konstant nu när han är ledig från dagis. Men det är så ledsamt att höra, o jag kan nog inte ens föreställa mig hur R känner det när sonen säger något sånt!

Idag var vi på Andys lekland med vänner. Det var riktigt mysigt att umgås på det viset, även om huvudet höll på att sprängas av ljudnivån, o att kroppen kokade, då det verkade som att deras ventilation inte fungerade som den skulle.  Efteråt följde kompisarna S o A med hem tillsammans med pappan. Vattenmelon till mellis, o sen var det full fart med alla 4 pojkarna. Shit vad jag kommer sakna det här! Att umgås på detta viset, med våra vänner!
Jag känner att jag nästan håller på att bli deprimerad.. jag kommer sakna alla så sjukt mkt.. Tankarna snurrar.. detär allt från att vara lycklig över vårt hus till oron att känna mig ensam.. Att det inte kommer bli vänskaper vi räknat med.. Att vi inte trivs.. Att vi får svårt att komma in i ”byn”.. ont i magen får jag.. både av förväntan o av skräck! Är det här vanligt?? Det är det säkert.. men jagä r trots det ändå glad över att jag känner såhär.. man ska inte ta allt hur lätt som helst..    bla bla bla…

På torsdag kommerm in pappa, han ska passa barnen i helgen.. men egentligen behöver vi inte honom längre.. Jag skulle åkt på kryssning på fredag.. men sällskapet har itne hört av sig för bekräftelse.. så jag antar att det itne blir av.. Maken skulle åkt på 40års kryssning på lördagen.. men den är oxå inställd.. Jaja.. vi får se hur helgen blir.. tror minsann att jag går ut oavsett..

// L

En orolig själ?!

Ett yttre som gör sken av styrka, ett självförtroende med sprudlande energi.. tron att allt löser sig! Dessa beskrivningar e några av många jag fått genom livet.. Mitt ego tar åt sig.. o man solar sig i smicker. men vad som händer i min kropp, i mitt hjärta o själ.. ja kära NI.. det är tyvärr inget ni vet..
Jag är en person med orolig själ, som har svårt att ta till mig positiv feedback!  Har en ständig kamp med mig själv om att JAG duger, det jag GÖR duger o framförallt, det jag tycker betyder något. Jag pratar gärna om mitt, som om allt vore så självklart, men ni ska veta att jag kämpar för att inte bara läga ner allt.. oftast handlar det såklart om jobb, mitt egna företag.. När jag pratr från hjärtat om mitt.. så får jag för mig att andra ser ner på mina verk med avsky…  Jag blir stolt när mina jobb blir bra.. men det räcker med EN ENDA dålig kommentar.. då funderar jag starkt på att lägga ner.. Jag försvarar allt till den grad att man skulle kunna tro att jag håller på att rädda livet på mina barn.
  Frågan är då.. varför??  Varför kan jag inte glädjas åt saker som går bra.. varfär kan jag inte tro på att JAG är bra.. som den jag är?
ja den frågan har jag nog alltid ställt mig.. i hela mitt liv. Det finns personer där ute som borde stå mig närmre än vad dom gör, dom har sagt till mig att jag alltid har haft svårt att släppa pappas byxben! Att jag aldrig klarat mig på egen hand.. Att jag alltid haft ett stort bekräftelsebehov.. och behovet att vara nummer ETT oavsett vad.. anses oxå vara ett stort problem.  Jag saknar dessa personer ibland.. varför? ja jag vet inte.. känner dom knappt.. men min barndom har dom grundat, o kommer alltid stå mig varmt om hjärtat oavsett framtiden.  Men för att återkoppla till nuet, så vet jag inte var all denna osäkerhet kommer ifrån..

Jag finns alltid där för mina vänner, o dom i min närhet..  Älskar när det finns nån som frågar om min hjälp.. Tanken på att dom frågar mig!!  jag kan vända ut o min på mig själv, trotsa allt.. bara jag kan finnas där o hjälpa till.. på mitt sätt.. om det så bara är en bagatell.
Ibland önskar jag bara, att dom kunde finnas för mig.. när jag behöver det.. se mina behov ibland..  Det är ofta jag som hör av mig till vänner.. håller kontakten, så att den inte ska rinna ut i sanden..  Men nu orkar jag inte längre, försöker intala mig att dsom kommer höra av sig.. men många försvinner långt bort.. o jag blir ledsen, analyserar.. anklagar mig själv.. blir orolig över något jag sagt, gjort, eller kanske inte gjort.. som jag kanske borde eller förväntas av mig…
Vi har ju nu kommit till ett stort steg i våra liv, o det är nu prövningen kommer.. vilka vänner finns kvar?? Denna ständiga fråga när jag flyttar…

Jobbet

jag har ju sedan jag flyttat upp till Stockholm, kommit i kontakt med sjukvården på ett eller annatvis. Nu jobbar jag extra på ett seniorboende, detta fördelas på 2 avdelningar.. en låst avdelning med riktigt dementa. o en där dom bara är gamla..
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar verkligen att gå till jobbet. Det är så fantastiskt givande, och när jag kommer hem är jag trött, men otroligt nöjd över att få göra någon annans dag värdig!
Det jag bara önskar är att ALLA kände så. Har många gånger kommit hem o varit fruktansvärt irriterad. På personalen då.. Många som jobbar där, har varken utbildning, språket eller framförallt INTRESSET av detta sätt att jobba. Jag blir så arg, när det suckas över att ”Maggan” gnäller över att maten inte duger..eller att hon larmar för att hon är orlig, att hennes familj inte hör av sig.. Eller att ”Lars” inte sätter sig i rullstolen istället för att gå med rullatorn, rullstolen går ju fortare..Sen att ”Lars” vill gå in i det sista, för han vet att det kommer en tid då han inte klarar sig själv.. Eller när man går in till ”Agda” o säger, ”skulle du kunna lägga dig redan 17.30 ikväll.. vi e lite ont om personal.. så vi hinner inte lägga dig 19″…  19 är ju inte precis en sen tid att lägga sig heller.. men att inte få bestämma när man ska lägga sig.. vad kränkande!  ja det finns många irritationsorsaker på mitt jobb. Eller när personal inte är insatta i vad det innebär att vara dement..man behöver inte vara utbildad.. för det är inte jag heller.. men man kan läsa på lite om hur man behandlar o framförallt förstår sig på en person som är dement. Att sucka över att ”Gösta” bara fäktar emot o ifrågasätter allt man gör.. kan det bero på att han redan glömt vad du gör på rummet.. Jag blir ledsen över att se deras rädda blick, att behöva fråga vem du är varje gång du stiger in i deras ”hem”..
Men igår gjorde jag en liten dam otroligt glad.. hon var glad o harmonisk, o kom till o med ut o åt i matsalen, som hon aldrig annars gör.. Hon är helt fantastisk.. o om jag kunnat hade jag tagit med henne hem..
Jag trodde aldrig att äldrevården skulle vara något som ger mig så mkt i själen o hjärtat!! Dessa människor har gått före och visat vägen för oss.. låt oss visa lite respekt!! För är det något jag känner, så är det respekt för deras lärdom o minnen..

Ha en fantastisk dag.. Och som Maria säger( en tjejs blogg som jag läser)  GÖR NÅGON GLAD IDAG!!  Ett leende ger så mkt.. så le åt någon idag!

Kraaaam

En klump i magen…och grymt mkt dravvel….

 

jag måste nog vara en av de nervigaste, när det gäller pengar. Tror jag berättat det tidigare. Vi har ju nyss köpt hus, och vi har itne haft några problem att betala avgifter, kontantinsats, besiktningsman.. flyttbilen(inte en billig historia) ja ALLT som tillkommer med ett husköp. Vi hade ju pengarna. MEN det är här mitt nervande kommer in.. nu har vi ju inte dessa pengar kvar!! smart att jag kommit på det va… nä men jag menar att jagä r så van vid att dessa pengar finns på kontot o att vi sparat för att vi vill ha hus.. nu får man på något sätt börja om.. inte för att kontot är tömt! men ja.. jag tror ni förstår ändå! Min klump i magen kommer gå över.. men det är det att man alltid(ett bra tag iallafall) haft pengar på kontot.. jaja.. jag vet att jag är superlöjlig!
Nätterna är ganska jobbiga nu.. dels för att min hjärna gå på högvarv.. möblering av huset.. hur kommer det bli i en by, när man bott i storstaden i många år. Fixar vi detta?  Självklart gör vi det.. men jag o Rickard är ju inte heller vana vid att ha ett ”lägre tempo”
Wiggo berättar för alla att han fått en gräsmatta.. inte att vi köpt hus att han får ett nytt rum.. utan en gräsmatta.. Då gör vi rätt va? om stadsbarnet har en gräsmatta på önskelistan!!

Jobbigt med min buisness bara.. Många många kunder i Stockholm.. både med MaryKay o naglar.. MK kan man ju fixa på avstånd.. men naglar är desto svårare.. men jag slussar över dom lite försiktigt till min fantastiska o nära nära vän Therese.. Hon är helt otrolig på att göra naglar.. så dom kommeri nte bli besvikna! O det känns bra att lämna över till någon man tycker mkt om… Sen är det ju det här med att bygga upp en kundkrets i Småland.. fungerar det?? Är det lika stort med hudvård o naglar där?? Säkert.. nu är jag nog bara trångsynt.. men tankarna måste ju gfinnas där.. man får ju inte bli naiv!

Natten har gått hyffsat med vår lillkille.. Vaknade bara 2 ggr.. men innan jag gick o lade mig vid halv tolv.. så gav jag honom ett sk dreamfeed.. alltså.. gjorde en flaska välling som han typ åt i sömnen.. då höll han sig sovandes till iallafall tre.. efter det vaknade han fem.. o somnade om efter en flaska välling.. o vaknade sju igne.. DET mina vänner.. är en toppen natt.o jag känner mig utvilad!!

Sätter in en bild på naglar(IGEN).. från gårdagen…
Kram på er alla o ha en fantastisk dag!!

och min yngsta kund.. =)  Sonen Wiggo gillade blåa naglar…

Stolta killen ska visa naglarna för kompisarna idag på Förskolan!